Så här är det, lika tom som min sida har varit lika tom känner jag mig...

Ville så gärna berätta om min underbara resa till Skagen med lika underbara vänner o om när o hur min sambo överraskade mig med våran förlovning för 4 år sedan, vad som hände på min fördelsedag. Men jag kan inte hitta orden, orken o glädjen i att skriva som jag alltid har haft.

Måste säga att det är tur att man varit sjukskriven, för jobbet hade jag aldrig fixat. Alla undringar, blickar o annat väl menat.

Är bara en person som vet vad jag gått igenom på jobbet, vill ha det så.

Imorgon skall jag tillbaks till sahlgrenska för att kolla upp mig. Är nervös för detta o orolig att de inte fått bort allt. Cellgifter låter så...så hårlöst, även om jag vet att det inte är det i mitt fall. Om jag förstått det rätt är det bara en dos o sen är det bra. Men eftersom jag har dragit på mig en så fruktansvärd sprutskräck så måste det bara få ett slut nu.

Försöker verkligen tänka framåt men det är så trögt. Pratade med en mycket kär vän, som jag lärde känna när vi gick på folkhögskola, hon väntar sitt första barn i oktober. Berättade att jag inte var säker på om jag vågade fortsätta, men där fick jag veta att det skulle jag visst. Herre gud det är bara att inse att stoppa med fyra eskimåer i frysen var inte ett allternativ alls så se framåt, våga o bli tuff igen är orden som ska in i mig igen.

~Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom~

Det blir morgondagen o de kommande dagarna, veckorna o månadernas motto.

Tänk idag för fyra årsedan förlovade jag mig... Med för mig världens underbaraste Otto.

Då var det fredagen den 13:de, skrämmande för många men en tur dag för oss.

Jag visste ingenting o han hade gått in dagen innan för att köpa ringar!!! o ville ha dem med en gång. Så funkar det ju som vi vet INTE så han fick låna ringar, det tycker jag är gulligt.

Så nu ska vi bara må!!!

Nu måste jag bara börja berätta om min underbara resa.

I onsdag lastade min sambo ner mig i våran båt o tog med mig till Gullholmen, där han fixade en underbar middag på Skottaren. Slumpen var med oss för där satt redan massa gamla vänner. Gud vilken underbar kväll för ett sargat hjärta. Sov kvar i båten o vaknade till ännu en underbar dag. Tuffade sakta hemåt o åkte hem o packade( visade sig senare att man packat vinterkläder i denna tropikvärme) kläder o annat nödvändigt. Försökte slingra mig ur att lämna blodprov, men sambon var tuff. Har lyckats dra på mig en fasansfull nål/sprut rädsla, som om inte allt annat räckte!!!

Åkte till Slussen där en vän hade bokat en 64 fots!! lång segelbåt. Vi är även vän med kaptenen på skutan, så det var ett trevligt åter seende.

fortsättning följer... kvällsmat ska fixas.

Denna dag har varit så tom...tror baske mig att jag är beroende, av att VÄNTA o nu igenting. Har verkligen levt i 10 månader o väntat o väntat men denna väntan har än en gång fått ett brutalt slut(i mina ögon).

Jag har gått omkring o vankat hela dagen med några sömn pauser. Tack goda gud för att jag har en så gullig 17 åring, min dotter, som även om hon tycker jag får skylla mig själv o detta är själv förvållat stöttar mig o hjälper mig. Kan man annat än älska henne SÅ högt.

Börjar undra om inte jag redan har fått mitt mirakel o kanske borde jag vara "nöjd" med det...det blir ju mer o mer öppenbart att hon den långa smala hormonella arga skoltrötta fartälskande vänliga gulliga o helt underbara är ett mirakel, för hon har lyckats med det som verkar helt omöjligt att hitta ett bo i min kropp. Eller så vill hon verkligen inte ha några syskon o har slängt ut såpa minor o annat otyg där inne*ler*.

Hon har alltid varit enveten o jag har alltid sagt att jag måste vara ännu envetnare för att hon ska bli en god liten människa så vi får väl se vem som vinner...

Nu har jag iallafall tagit ett glas rött gott vin, Mmmm, så gott. Väntar på att min sambo ska komma hem från Norge. Har inte skrivit så mycket om honom men det beror på att det här är mina känslor o tankar som jag ventilerar här. Men han finns hela tiden vid min sida o det älskar jag honom för, även om han är väldigt blödig o i hans ögon får jag inte må dåligt.

Denna dag är tom på ett annat sätt oxå, Povel Ramel finns inte mer bland oss. Jag älskar verkligen hans sätt att skoja med orden i både sång o text. Tänk om man kunnat uttrycka sig så.

Man kan verkligen älska människor fast man aldrig har träffat dem, Povel är en av dem.

Nu ska jag eller måste jag ta mig in i duschen...fy vad jag inte vill.

Sen måste jag ladda för att i från o med imorgon o tre dagar framåt ska jag umgås med tio kända o okända människor på en 64 fot stor segelbåt. Tur att jag är sjukskriven o bara kan åka med.

Det kommer helt rätt för jag behöver verkligen annat att tänka på.

Slutligen jag mår ganska bra men ändå inte, men det goda måste vinna över det onda.

~~Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner.~~

Nu när man samlat lite krafter så LÄNGTAR jag så till bascamp på sweden rock.

Många av mina vänner är där nu o inte jag...Ghaaa!!!

Farfar o gänget kom dit i fredags o vårat gäng åkte dit i lördags, mina jobbarkompisar landade där i måndags, grannarna åkte i tisdags...o här sitter jag å längtar. Var inne på hemsidan o tittade på bilder för att göra längtan ännu större*ler*.

Men men nu är det bestämt att vi inte ska åka dit i år, har varit där varje år sedan 2000 så ett fri år får väl gå!!! Eller inte!!!

Saknar ändå de underbara vänner som man bara träffar där varje år.

Sen är det stämningen, hur folk är klädda, alla dessa olika åldrar(0-80år), MUSIKEN, solen, värmen o tre groggen då alla kommer till vårat kryp in o hyllar ännu en rockande dag.

Vi har alltid varit på samma ställe o har alltid olika teman tex tusentals kinderägg byggdes ett år, skräckfilmstema ett år o i år är det dataspelstema, vet att de släpat med sig teveskärmar o tevespel ner...ja vet de är inte kloka men det är ju just det som är så underbart... o just därför sååå jobbigt att inte vara med.

I LOVE HÅRDROCK!!!

Har trotts allt sovit ganska bra inatt o det känns otroligt skönt att vakna till en stålande sol från en klar blå himmel.

Nu ska jag försöka slingra mig fram på denna slingriga väg o hoppas den blir rakare o lättare snart.

Kan ju berätta att min vänstra äggledare finns kvar hel o fungerande OM någon vill ta den vägen...det känns hur bra som helst mitt i allt...

Det lilla fröt lyckades att hitta den lilla microskopiska bit, som fanns kvar av min högra äggledare, den biten som går igenom livmodersväggen... herre gud det är ju inte sant men nu är den igen bränd helt o hållet, så den bakvägen finns inte mer. Men på grund av att man inte ville ta bort  den delen av väggen så finns det en risk( i kombination med mig är det antagligen en ganska stor risk)att det kan ha blivit något kvar som kan börja växa igen...därför kan de inte frisk förklara mig ännu utan jag måste lämna blodprover två ggr i veckan fram till återbesöket, för att se att mina gravida värden sjunker o försvinner helt o hållet. Annars, hemska tanke, måste jag behandlas med cellgifter. Ghaaa!!

Men fram tills dess ska jag försöka att älska livet igen. Så nu slingrar jag mig ut i solen med en kopp kaffe.

Tack alla mina kända o okända vänner för era varma, visa, peppande o kloka ord o kramar.

Måndags morgon vaknar en illamående o darrig liten jag. Dricker en kopp kaffe o äter ett halvt knäckebröd. Vid nio sätter jag mig i bilen o rullar de nio milen till domens näste. Får en parkeringsplats med en gång o går till pressbyrån där jag köper en cola o ett tuggummi. Tar en mun på colan o ett tuggummi på vägen mot recetionen. Betalar mina 200 hundra kronor o går tungt upp för de fyra trapporna o in i väntrummet där flera förväntansfulla par sitter o nu även jag.

Blir inropad o möter en vänlig kvinnlig läkare som frågar en massa frågor. Sen var det dax för undersökningen, tittar på henne o då slocknar mitt sista lilla hopp...tänk vad ett ansiktsuttryck kan säga. Frågar om jag har ont o jag svarar att det har jag inte men att jag kommer inte ihåg på vilken sida äggledaren är borta på. Hon far upp o ut till dator, för detta visste hon inte. Jovisst var det höger som var borta. Rullgardinerna åker ner o lampor släcks o hon tittar ännu mer. Jag vänder blicken mot skärmen... där är vårat livslevande lilla frö med ett pickande hjärta men på helt fel plats. Sakta börjar tårarna rinna för då inser jag att de livet kommer att släckas, å som vi har försökt att det ska tändas...

Får klä på mig igen o hn ringer ett samtal efter ännu en läkare som är specialist på ultraljud. Jag måste bli undersökt av henne oxå, tillsammans går vi de fyra trapporna ner igen o in i ett nytt rum o ännu en undersökning. De pratar tyst i termer jag inte förstår o så är det klart. Hon klappar mig på kinden o säger att tyvärr sen vänder hon o går. Vi går upp för de fyra trapporna igen, får sätta mig helt tom i väntrummet igen bland alla hoppfulla par medans läkaren ringer ännu fler samtal. Ropas in igen, x:et är ett faktum iiigggeeennn. Operationen ska göras omgående, tack gode gud, måste ta blodprover o med nålsticken kommer miljoner o åter miljoner tårar...alla är så snälla men vad hjälper det när man går sönder???

Får lite senare sätta mig igen i väntrummet bland alla hoppfulla par o titta i golvet, sen bär det av två trappor upp till avd67.

När jag blir själv på rummet brister alla, ja alla fördämningar o en del av mig dör där inne, det gör så ont...

Opereras några timmar senare, det var så skönt att få sova.

Sakta vaknar jag upp några timmar senare o ställer mig frågan igen...varför?varför jag igen??? Frågor jag aldrig får svar på för de två specialisterna som opererade mig kan inte ens de svara på det. Höjden av all otur o oddsen de finns igentligen inte!!!

Nu tar det två-tre veckor innan de frisk förklarar mig, annars blir det cellgifter... inga nya försök förren i oktober, om jag vågar.

Ännu en dag i våran resa i IVF-cirkusen o ännu ett slocknat liv!!!

Ojojoj, nu gäller det snart. Är snart dax att sätta sig i bilen o rulla mot ingemansland...är hur jobbigt som helst.

Vad finns det efter kl 11??? Ett stort lyckorus eller en avgrund??

Hade jag vetat allt jag vet nu när jag började med IVF så vettesjutton om jag givit mig in i detta, jo det hade jag nog gjort ändå...men idag hade jag velat skicka någon annan o legat kvar i sängen tills detta är över.

~~Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat.~~