Idag var jag nere o *hälsade på* hos IVF igen. Ville liksom prata om det som hänt tidigare. Gick igenom vad de gjort o det kändes bra. På Sahlgrenska händer det ca en gång per år det jag råkat ut för i odds är det 1/500 att det ska hända en tredje gång är 1/10000, och då menar han utav de som blir gravida inte på alla försök som görs. Humm han sa om det händer en tredje gång så borde även mina chanser att vinna på lotto vara jätte höga. TÄNKER inte utmana ödet så något lotto spel blir det inte...

Han berättade även om oddsen att lyckas åt andra hållet, de hade en tjej som de tog bort båda äggledarna på för de var helt "trasiga". Hon lyckades inte bli gravid på första försöket men sen hittade ägget in helt spontant genom den stumpen som fanns kvar o hon blev gravid... eller det finns två fall i Sverige där de tagit bort hela livmodern o de har ändå blivit gravida o fött ett barn, jisses, hur det igentligen gick till gick vi aldrig in på!!!

Så imorgon ska jag ringa o boka tid för ett nytt FET som antagligen blir i sept/okt.

Blev även en del förhållningsorder angående insättandet av ägget o jag ska (om jag testar possetivt) få göra ett ultraljud redan tre veckor efter återförandet. Så om det är något galet så behöver jag inte gå så länge.

Det känns bra så då tutar vi o kör igen.

Ja nu drar det igång igen. Våran resa mot ett mirakel.

På tisdag ska jag ner till Sahlgrenska igen o lägga upp en plan. Efter som jag har haft en del otur med mig så kommer det nog att dröja tills oktober innan vi får lyckan att använda en av våra eskimåer, men det är ju inte så långt kvar...bara en evighet!!!

Har haft en läkande sommar o det har varit bra för oss båda. Har genom vänliga ord (men bestämda) från mina vänner lovat att fortsätta, trotts att ångesten sitter i halsgropen. Nu har jag även lovat min sambo att fortsätta tills alla försök är över. Kära högre makt låt mig slippa...bara ett försök till, snälla!! Det är en slingrande väg jag ska ta mig igenom, kan man säga.

Det värsta är att jag blev friskförklarad för knappt en månad sen, eller det är ju inte det värsta, men nu har jag metall smak i munnen o illa mående igen o ingen tant som dykt upp!! Herre gud hoppas inte det vänt o kommit tillbaks trotts att jag var nästan nere på OK. Min kropp är knas o förhoppningsvis spelar den mig bara ett spratt:(.

Varför ska det vara enkelt???

Nä nu ska jag tänka possetivt o det är klart det kommer att bli en lyckans höst.

~~Om du vill att dina drömmar ska gå i uppfyllelse är det bäst att du vaknar först~~

Tänk i måndags skulle jag lämna blodprov IGEN, det gick så där eller inte alls. Började åka till vårdcentralen vid 8 snåret, gick nog ut o in tre gånger. Kom in tillslut men min sprutskräck, som jag dragit på mig, tog totalt över min kropp.

Det gick bara inte så vi gav upp vid 11 tiden.

På tisdagen började vi om igen efter en sömnlös natt, då var jag väl för trött för att få spelet igen. Phuu!!

Hoppades så innerligt att det var sista gången på länge, men inte, idag pratade jag med dem på KK-akuten o jag var nere på 60 men de måste ha ner mig på 20 innan de släpper mig. Ghaaa!!! Var nämligen på 60 sist gång när det vände upp igen. Så hoppas hoppas att det går vägen denna gången. Så på måndag har jag bestämt blir sist gången för jag går på semester nu på fredag o den tänkte vi tillbringa på böljan den blå. Har liksom inte tid med detta mer.

Denna resan började för två månader sen o behöver verkligen ta slut nu!!!!

Det har verkligen varit en slingrig väg som man tagit sig igenom men nu börjar det ljusna, äntligen.

Var idag nere på Sahlgrenska igen, ja det var igen, lite lustigt för när jag klev in genom dörrarna kom en sköterska imot mig o sa: Hej hur är det?? Svarade lite långsamt så hon frågade :för det är väl Åsa?? Ja det är det.

Hur går det för dig?? Då kom nästa sköterska o nästa o nästa o alla har jag ju träffat mycket tidigare, för mycket kände jag helt plötsligt... Alla undrade hur det var o hur jag mår osv. När de skulle ta blodprov så kom de ihåg min rädsla för sprutor... Man har ju nästan haft svängdörrar där denna månaden så det är ju inte konstigt igentligen, men ändå.

De är ju jätte gulliga så det känns bra.

Jag sa ju tidigare att nu måste jag träffat alla deras läkare, men inte!! Var ännu en ny idag*ler*.

Mitt H-cG har äntligen vänt från över 600 förra veckan o ner på strax över 300 idag, är en bit kvar ska ju ner på 20. Så det blir att ta blodprov igen nästa vecka oxå... Frågade hur länge det kommer att ta innan min kropp är tillbaks på det normala igen men det kunde han inte svara på, för i högst ovanliga fall kan man behöva en behandling till, hjälp!!! Jag sa att jag blev lite rädd för det känns som jag tillhör den gruppen... Svarade att det är därför KK-akuten har fått min mapp o tar över mig tills det är klart... DET kändes tryggt!!??!!

Men det är bara att tänka possetivt o hoppas att det är bra nästa vecka så jag kan få semester i lugn o ro.

Håller tummarna     Hårt!!

Ännu en dag i IVF cirkusens mycket konstiga o slingriga resa för att hitta vårat mirakel. 

Ja nu har "jag" tagit sprutan som ska sätta punkt för denna resan.

Det var verkligen ingen rolig spruta, snablar i skogen vad ont den gjorde.

Så jag ska alldeles bestämt tala om för nästa frö, om det blir nått, att inte försöka sticka ut genom nödutgången o fastna där.

Nu är det bara att vänta på de kommande återbesöken o innerligt hoppas att det var klart med detta.

Idag när jag kom hem, efter att mycket riktigt ha suttit i bilköer, så satte jag mig på altanen o tjuvstartade med färskpotatis, sill, gräddfil o gräslök. Tog mig oxå en kall god öl, det var himmelskt gott.

Väntar på att sambon ska komma hem från jobbet o sen tar vi nog en tur med båten oavsätt om det regnar eller inte. Vi var ju så smarta så vi har lånat ut pärlan över midsommar...ghaaa vad man är dum ibland!!!

Men det kommer ju fler dagar o en lång härlig semester.

Hur vårat midsommar firande blir vet jag faktiskt inte just nu, men det blir.

Har trotts allt sovit ganska bra inatt o det känns otroligt skönt att vakna till en stålande sol från en klar blå himmel.

Nu ska jag försöka slingra mig fram på denna slingriga väg o hoppas den blir rakare o lättare snart.

Kan ju berätta att min vänstra äggledare finns kvar hel o fungerande OM någon vill ta den vägen...det känns hur bra som helst mitt i allt...

Det lilla fröt lyckades att hitta den lilla microskopiska bit, som fanns kvar av min högra äggledare, den biten som går igenom livmodersväggen... herre gud det är ju inte sant men nu är den igen bränd helt o hållet, så den bakvägen finns inte mer. Men på grund av att man inte ville ta bort  den delen av väggen så finns det en risk( i kombination med mig är det antagligen en ganska stor risk)att det kan ha blivit något kvar som kan börja växa igen...därför kan de inte frisk förklara mig ännu utan jag måste lämna blodprover två ggr i veckan fram till återbesöket, för att se att mina gravida värden sjunker o försvinner helt o hållet. Annars, hemska tanke, måste jag behandlas med cellgifter. Ghaaa!!

Men fram tills dess ska jag försöka att älska livet igen. Så nu slingrar jag mig ut i solen med en kopp kaffe.

Tack alla mina kända o okända vänner för era varma, visa, peppande o kloka ord o kramar.

Måndags morgon vaknar en illamående o darrig liten jag. Dricker en kopp kaffe o äter ett halvt knäckebröd. Vid nio sätter jag mig i bilen o rullar de nio milen till domens näste. Får en parkeringsplats med en gång o går till pressbyrån där jag köper en cola o ett tuggummi. Tar en mun på colan o ett tuggummi på vägen mot recetionen. Betalar mina 200 hundra kronor o går tungt upp för de fyra trapporna o in i väntrummet där flera förväntansfulla par sitter o nu även jag.

Blir inropad o möter en vänlig kvinnlig läkare som frågar en massa frågor. Sen var det dax för undersökningen, tittar på henne o då slocknar mitt sista lilla hopp...tänk vad ett ansiktsuttryck kan säga. Frågar om jag har ont o jag svarar att det har jag inte men att jag kommer inte ihåg på vilken sida äggledaren är borta på. Hon far upp o ut till dator, för detta visste hon inte. Jovisst var det höger som var borta. Rullgardinerna åker ner o lampor släcks o hon tittar ännu mer. Jag vänder blicken mot skärmen... där är vårat livslevande lilla frö med ett pickande hjärta men på helt fel plats. Sakta börjar tårarna rinna för då inser jag att de livet kommer att släckas, å som vi har försökt att det ska tändas...

Får klä på mig igen o hn ringer ett samtal efter ännu en läkare som är specialist på ultraljud. Jag måste bli undersökt av henne oxå, tillsammans går vi de fyra trapporna ner igen o in i ett nytt rum o ännu en undersökning. De pratar tyst i termer jag inte förstår o så är det klart. Hon klappar mig på kinden o säger att tyvärr sen vänder hon o går. Vi går upp för de fyra trapporna igen, får sätta mig helt tom i väntrummet igen bland alla hoppfulla par medans läkaren ringer ännu fler samtal. Ropas in igen, x:et är ett faktum iiigggeeennn. Operationen ska göras omgående, tack gode gud, måste ta blodprover o med nålsticken kommer miljoner o åter miljoner tårar...alla är så snälla men vad hjälper det när man går sönder???

Får lite senare sätta mig igen i väntrummet bland alla hoppfulla par o titta i golvet, sen bär det av två trappor upp till avd67.

När jag blir själv på rummet brister alla, ja alla fördämningar o en del av mig dör där inne, det gör så ont...

Opereras några timmar senare, det var så skönt att få sova.

Sakta vaknar jag upp några timmar senare o ställer mig frågan igen...varför?varför jag igen??? Frågor jag aldrig får svar på för de två specialisterna som opererade mig kan inte ens de svara på det. Höjden av all otur o oddsen de finns igentligen inte!!!

Nu tar det två-tre veckor innan de frisk förklarar mig, annars blir det cellgifter... inga nya försök förren i oktober, om jag vågar.

Ännu en dag i våran resa i IVF-cirkusen o ännu ett slocknat liv!!!