Nu har det verkligen öst ner hela dagen, hur tråkigt som helst. Som tur är har det varit riktigt varmt ute ändå, det är väl värmeböljan nere i Europa som är på väg...lagom till min semester hoppas jag.

Idag är det andra dagen på jobbet sen sjukskrivningen. Det var riktigt roligt att komma tillbaks, alla hade saknat mig o undrade så vad som hänt. Det fick de inte veta, vill liksom inte prata om det. Risken är ju stor att det sprider sig som en löpeld o det vill jag inte. OM vi lyckas med vårat mirakel då kanske jag berättar min resa.

Men det staffar sig att börja lyfta o fara omkring som jag gjorde igår, låg pall hela kvällen. Stackars lilla magen det var ju nog med att trycka in den i ett par jeans igen.

Får ta det goda med det onda, tyvärr.

Nu jobbar jag imorgon o får vilodag på torsdag för då ska jag än en gång ner till sjukan. Hoppas nu att allt är bra, man tar ju inte ut något i förskott när det gäller lilla mig.

Hopps nu brände jag vid maten, katten oxå vilken kock man är.

Det är helt otroligt men det hade börjat växa igen!!!

Var idag på IVF från 11 till 15, ännu mer blodprov,Ghaaa!!! Han iallafall ta en promenad till Linnegatan o åt gott, sen var det tillbaks igen. Ville inte bli inlagd, som var ett allternativ, är man inte sjuk så blir man det då.

Så det är bara att sätta sig i bilen imorgon, fattar ni imorgon med alla bil köer!!!

Men men vad gör man inte för att få en dos cellgift, sen blir det fler åter kontroller, men sen ska jag vila o bädda in detta långt in i garderoben;)

Fått erbjudande om att träffa en psykolog, tror nog jag får göra det...sen.

Nu tror jag att det kan förstöra hela min sommar. Har byggt upp så jätte höga murar för att stål sätta mig så rivs dom nu går jag nog under.

~~Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat~~

Så här är det, lika tom som min sida har varit lika tom känner jag mig...

Ville så gärna berätta om min underbara resa till Skagen med lika underbara vänner o om när o hur min sambo överraskade mig med våran förlovning för 4 år sedan, vad som hände på min fördelsedag. Men jag kan inte hitta orden, orken o glädjen i att skriva som jag alltid har haft.

Måste säga att det är tur att man varit sjukskriven, för jobbet hade jag aldrig fixat. Alla undringar, blickar o annat väl menat.

Är bara en person som vet vad jag gått igenom på jobbet, vill ha det så.

Imorgon skall jag tillbaks till sahlgrenska för att kolla upp mig. Är nervös för detta o orolig att de inte fått bort allt. Cellgifter låter så...så hårlöst, även om jag vet att det inte är det i mitt fall. Om jag förstått det rätt är det bara en dos o sen är det bra. Men eftersom jag har dragit på mig en så fruktansvärd sprutskräck så måste det bara få ett slut nu.

Försöker verkligen tänka framåt men det är så trögt. Pratade med en mycket kär vän, som jag lärde känna när vi gick på folkhögskola, hon väntar sitt första barn i oktober. Berättade att jag inte var säker på om jag vågade fortsätta, men där fick jag veta att det skulle jag visst. Herre gud det är bara att inse att stoppa med fyra eskimåer i frysen var inte ett allternativ alls så se framåt, våga o bli tuff igen är orden som ska in i mig igen.

~Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom~

Det blir morgondagen o de kommande dagarna, veckorna o månadernas motto.

Tänk idag för fyra årsedan förlovade jag mig... Med för mig världens underbaraste Otto.

Då var det fredagen den 13:de, skrämmande för många men en tur dag för oss.

Jag visste ingenting o han hade gått in dagen innan för att köpa ringar!!! o ville ha dem med en gång. Så funkar det ju som vi vet INTE så han fick låna ringar, det tycker jag är gulligt.

Så nu ska vi bara må!!!

Nu måste jag bara börja berätta om min underbara resa.

I onsdag lastade min sambo ner mig i våran båt o tog med mig till Gullholmen, där han fixade en underbar middag på Skottaren. Slumpen var med oss för där satt redan massa gamla vänner. Gud vilken underbar kväll för ett sargat hjärta. Sov kvar i båten o vaknade till ännu en underbar dag. Tuffade sakta hemåt o åkte hem o packade( visade sig senare att man packat vinterkläder i denna tropikvärme) kläder o annat nödvändigt. Försökte slingra mig ur att lämna blodprov, men sambon var tuff. Har lyckats dra på mig en fasansfull nål/sprut rädsla, som om inte allt annat räckte!!!

Åkte till Slussen där en vän hade bokat en 64 fots!! lång segelbåt. Vi är även vän med kaptenen på skutan, så det var ett trevligt åter seende.

fortsättning följer... kvällsmat ska fixas.

Denna dag har varit så tom...tror baske mig att jag är beroende, av att VÄNTA o nu igenting. Har verkligen levt i 10 månader o väntat o väntat men denna väntan har än en gång fått ett brutalt slut(i mina ögon).

Jag har gått omkring o vankat hela dagen med några sömn pauser. Tack goda gud för att jag har en så gullig 17 åring, min dotter, som även om hon tycker jag får skylla mig själv o detta är själv förvållat stöttar mig o hjälper mig. Kan man annat än älska henne SÅ högt.

Börjar undra om inte jag redan har fått mitt mirakel o kanske borde jag vara "nöjd" med det...det blir ju mer o mer öppenbart att hon den långa smala hormonella arga skoltrötta fartälskande vänliga gulliga o helt underbara är ett mirakel, för hon har lyckats med det som verkar helt omöjligt att hitta ett bo i min kropp. Eller så vill hon verkligen inte ha några syskon o har slängt ut såpa minor o annat otyg där inne*ler*.

Hon har alltid varit enveten o jag har alltid sagt att jag måste vara ännu envetnare för att hon ska bli en god liten människa så vi får väl se vem som vinner...

Nu har jag iallafall tagit ett glas rött gott vin, Mmmm, så gott. Väntar på att min sambo ska komma hem från Norge. Har inte skrivit så mycket om honom men det beror på att det här är mina känslor o tankar som jag ventilerar här. Men han finns hela tiden vid min sida o det älskar jag honom för, även om han är väldigt blödig o i hans ögon får jag inte må dåligt.

Denna dag är tom på ett annat sätt oxå, Povel Ramel finns inte mer bland oss. Jag älskar verkligen hans sätt att skoja med orden i både sång o text. Tänk om man kunnat uttrycka sig så.

Man kan verkligen älska människor fast man aldrig har träffat dem, Povel är en av dem.

Nu ska jag eller måste jag ta mig in i duschen...fy vad jag inte vill.

Sen måste jag ladda för att i från o med imorgon o tre dagar framåt ska jag umgås med tio kända o okända människor på en 64 fot stor segelbåt. Tur att jag är sjukskriven o bara kan åka med.

Det kommer helt rätt för jag behöver verkligen annat att tänka på.

Slutligen jag mår ganska bra men ändå inte, men det goda måste vinna över det onda.

~~Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner.~~

Nu när man samlat lite krafter så LÄNGTAR jag så till bascamp på sweden rock.

Många av mina vänner är där nu o inte jag...Ghaaa!!!

Farfar o gänget kom dit i fredags o vårat gäng åkte dit i lördags, mina jobbarkompisar landade där i måndags, grannarna åkte i tisdags...o här sitter jag å längtar. Var inne på hemsidan o tittade på bilder för att göra längtan ännu större*ler*.

Men men nu är det bestämt att vi inte ska åka dit i år, har varit där varje år sedan 2000 så ett fri år får väl gå!!! Eller inte!!!

Saknar ändå de underbara vänner som man bara träffar där varje år.

Sen är det stämningen, hur folk är klädda, alla dessa olika åldrar(0-80år), MUSIKEN, solen, värmen o tre groggen då alla kommer till vårat kryp in o hyllar ännu en rockande dag.

Vi har alltid varit på samma ställe o har alltid olika teman tex tusentals kinderägg byggdes ett år, skräckfilmstema ett år o i år är det dataspelstema, vet att de släpat med sig teveskärmar o tevespel ner...ja vet de är inte kloka men det är ju just det som är så underbart... o just därför sååå jobbigt att inte vara med.

I LOVE HÅRDROCK!!!

För att fortsätta på vad som hänt idag så måste jag fälla en massa ängla tårar.

Min gamla vän, som oxå kämpat med IVF, har förlorat sin Tim. Med endast tre veckor kvar till förlossning så somnade lille Tim in i sin älskade mammas mage... var är rättvisan i denna värld? Hur tröstar man, vad säger man när inga ord i världen kan ge tröst för det ofattbara.

Tänder ett ljus o hoppas o önskar att jag kunde göra något för att lindra smärtan.

Hela mitt hjärta blöder för er mina underbara vänner.