Tänk igår satt jag här hemma med två förväntansfulla 17-åringar,lite senare kom ännu en med moped hit. Tre vänner som under ett par timmar fnittrar, byter kläder om o om igen, sminkar sig, plattar håret o försäkerhetsskull gör det om o om igen... lyssnar på musik är förväntansfulla för de ska ut.

Möta nya o gamla vänner, bli olyckligt kära, möta drömprinsen, ja allt som tonåringar gör. Tillslut var de klara o sambon skulle köra dem till bussen, men hopps det var bara ett vänta till...Jag ler o kommer ihåg. Men så bär det iväg med massa fnitter. Båda tjejerna skulle sova över här så jag tänkte att fnittret skulle fortsätta senare.

Jag ska hämta dem vid 1.30, de ringer några gånger under kvällen för att se till att jag inte glömt av dem. SOM om jag skulle glömma dem.

1.30 var jag där, då hade ännu en kompis anslutigt sig men jag hade bara plats för tre i bilen. Inga problem för en av dem kunde åka med några andra hem.

Vi lämnade av den tredje tjejen o fortsatte hem.

Vid 3 la jag mig o konstaterade att hon måste ha blivi hem körd för mopeden var kvar o ingen hade dykt upp.

Klockan 9 ringer telefonen, det är hennes mamma, de har hittat henne på vägen. Hon har tydligen kommit hit o tagit mopeden, inte vågat komma in o kört hem.

Något har hänt på en raksträcka o hon har kört vält... hjälmen var inte knäppt så den hade farit av o hon har slagit huvudet i asvalten.

De hittar henne vid 5 tiden på morgon medvetslös o ner kyld. Herre gud varför, varför.

Nu ligger den glada, snälla, spralliga, förväntansfulla o min dotters bästa vän nedsövd på Sahlgrenska.

Här hemma har jag idag en gråtande, vandrande, ångestfull o liv rädd dotter.

Vad gör man?? Har pratat med hennes mamma ikväll igen o de ska försöka väcka henne imorgon. Det kommer att bli en lång natt o ännu en lång dag innan...

Ja vad vet vi hur morgondagen kommer att bli???

Det är ett ögonblicksverk mellan den stora lyckan o den hjärtskärande sorgen, ångesten o den hemska VÄNTAN.

Hela mitt hjärta pumpar för de två vännerna på två olika sätt.

Mamma

Imorgon så är denna semester över, är faktisk inte så ledsen för det. Vi har varit ute på sjön i nästan tre veckor o trotts allt fått en hel del soltimmar.

Trot eller ej!!!

Har även fått svar från Sahlgrenska att allt är borta o inga mer prover behöver tas, Tack gode gud.

Har hänt både roliga o tråkiga saker på dessa tre veckor, får försöka o dela upp det lite.

Just nu ligger alla mina tankar hos min dotters bästa vän o familj.

Hoppas du vaknar snart.