Nu när man samlat lite krafter så LÄNGTAR jag så till bascamp på sweden rock.

Många av mina vänner är där nu o inte jag...Ghaaa!!!

Farfar o gänget kom dit i fredags o vårat gäng åkte dit i lördags, mina jobbarkompisar landade där i måndags, grannarna åkte i tisdags...o här sitter jag å längtar. Var inne på hemsidan o tittade på bilder för att göra längtan ännu större*ler*.

Men men nu är det bestämt att vi inte ska åka dit i år, har varit där varje år sedan 2000 så ett fri år får väl gå!!! Eller inte!!!

Saknar ändå de underbara vänner som man bara träffar där varje år.

Sen är det stämningen, hur folk är klädda, alla dessa olika åldrar(0-80år), MUSIKEN, solen, värmen o tre groggen då alla kommer till vårat kryp in o hyllar ännu en rockande dag.

Vi har alltid varit på samma ställe o har alltid olika teman tex tusentals kinderägg byggdes ett år, skräckfilmstema ett år o i år är det dataspelstema, vet att de släpat med sig teveskärmar o tevespel ner...ja vet de är inte kloka men det är ju just det som är så underbart... o just därför sååå jobbigt att inte vara med.

I LOVE HÅRDROCK!!!

Har trotts allt sovit ganska bra inatt o det känns otroligt skönt att vakna till en stålande sol från en klar blå himmel.

Nu ska jag försöka slingra mig fram på denna slingriga väg o hoppas den blir rakare o lättare snart.

Kan ju berätta att min vänstra äggledare finns kvar hel o fungerande OM någon vill ta den vägen...det känns hur bra som helst mitt i allt...

Det lilla fröt lyckades att hitta den lilla microskopiska bit, som fanns kvar av min högra äggledare, den biten som går igenom livmodersväggen... herre gud det är ju inte sant men nu är den igen bränd helt o hållet, så den bakvägen finns inte mer. Men på grund av att man inte ville ta bort  den delen av väggen så finns det en risk( i kombination med mig är det antagligen en ganska stor risk)att det kan ha blivit något kvar som kan börja växa igen...därför kan de inte frisk förklara mig ännu utan jag måste lämna blodprover två ggr i veckan fram till återbesöket, för att se att mina gravida värden sjunker o försvinner helt o hållet. Annars, hemska tanke, måste jag behandlas med cellgifter. Ghaaa!!

Men fram tills dess ska jag försöka att älska livet igen. Så nu slingrar jag mig ut i solen med en kopp kaffe.

Tack alla mina kända o okända vänner för era varma, visa, peppande o kloka ord o kramar.

Måndags morgon vaknar en illamående o darrig liten jag. Dricker en kopp kaffe o äter ett halvt knäckebröd. Vid nio sätter jag mig i bilen o rullar de nio milen till domens näste. Får en parkeringsplats med en gång o går till pressbyrån där jag köper en cola o ett tuggummi. Tar en mun på colan o ett tuggummi på vägen mot recetionen. Betalar mina 200 hundra kronor o går tungt upp för de fyra trapporna o in i väntrummet där flera förväntansfulla par sitter o nu även jag.

Blir inropad o möter en vänlig kvinnlig läkare som frågar en massa frågor. Sen var det dax för undersökningen, tittar på henne o då slocknar mitt sista lilla hopp...tänk vad ett ansiktsuttryck kan säga. Frågar om jag har ont o jag svarar att det har jag inte men att jag kommer inte ihåg på vilken sida äggledaren är borta på. Hon far upp o ut till dator, för detta visste hon inte. Jovisst var det höger som var borta. Rullgardinerna åker ner o lampor släcks o hon tittar ännu mer. Jag vänder blicken mot skärmen... där är vårat livslevande lilla frö med ett pickande hjärta men på helt fel plats. Sakta börjar tårarna rinna för då inser jag att de livet kommer att släckas, å som vi har försökt att det ska tändas...

Får klä på mig igen o hn ringer ett samtal efter ännu en läkare som är specialist på ultraljud. Jag måste bli undersökt av henne oxå, tillsammans går vi de fyra trapporna ner igen o in i ett nytt rum o ännu en undersökning. De pratar tyst i termer jag inte förstår o så är det klart. Hon klappar mig på kinden o säger att tyvärr sen vänder hon o går. Vi går upp för de fyra trapporna igen, får sätta mig helt tom i väntrummet igen bland alla hoppfulla par medans läkaren ringer ännu fler samtal. Ropas in igen, x:et är ett faktum iiigggeeennn. Operationen ska göras omgående, tack gode gud, måste ta blodprover o med nålsticken kommer miljoner o åter miljoner tårar...alla är så snälla men vad hjälper det när man går sönder???

Får lite senare sätta mig igen i väntrummet bland alla hoppfulla par o titta i golvet, sen bär det av två trappor upp till avd67.

När jag blir själv på rummet brister alla, ja alla fördämningar o en del av mig dör där inne, det gör så ont...

Opereras några timmar senare, det var så skönt att få sova.

Sakta vaknar jag upp några timmar senare o ställer mig frågan igen...varför?varför jag igen??? Frågor jag aldrig får svar på för de två specialisterna som opererade mig kan inte ens de svara på det. Höjden av all otur o oddsen de finns igentligen inte!!!

Nu tar det två-tre veckor innan de frisk förklarar mig, annars blir det cellgifter... inga nya försök förren i oktober, om jag vågar.

Ännu en dag i våran resa i IVF-cirkusen o ännu ett slocknat liv!!!

Ojojoj, nu gäller det snart. Är snart dax att sätta sig i bilen o rulla mot ingemansland...är hur jobbigt som helst.

Vad finns det efter kl 11??? Ett stort lyckorus eller en avgrund??

Hade jag vetat allt jag vet nu när jag började med IVF så vettesjutton om jag givit mig in i detta, jo det hade jag nog gjort ändå...men idag hade jag velat skicka någon annan o legat kvar i sängen tills detta är över.

~~Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat.~~

Imorgon så gäller det , har det gått vägen eller inte??

Orkar inte skriva mer just nu, utan ska försöka gå o lägga mig.

Nervös, orolig o så trött.

Hoppas på en bättre dag imorgon, mycket bättre.

Nu börjar det närma sig, bara två dagar kvar tills vi vet. Hur det än blir ska det bli skönt att veta, för just nu är räddslan större över att det ska vara ett x än glädjen att det är ett litet pyre där inne. Visst är man dum men det måste vara ett sätt att försvara sig mot smärta.

Jag drömmer om det jag tänker på det, ghaaa, det är med mig dygnet runt... ibland känns det som det är någon farlig giftig cansersvulst som måste bort då får man nästan panik. Så ni kan förstå att för min knopps skulle så skall det bli en sån otolig lättnad när jag får veta på måndag.

Ännu en båtdag, sy klart gardiner o annat. Skönt att ha något att göra. Men vart tog det fina vädret de lovat vägen?? Här öser regnet ner.