Måndags morgon vaknar en illamående o darrig liten jag. Dricker en kopp kaffe o äter ett halvt knäckebröd. Vid nio sätter jag mig i bilen o rullar de nio milen till domens näste. Får en parkeringsplats med en gång o går till pressbyrån där jag köper en cola o ett tuggummi. Tar en mun på colan o ett tuggummi på vägen mot recetionen. Betalar mina 200 hundra kronor o går tungt upp för de fyra trapporna o in i väntrummet där flera förväntansfulla par sitter o nu även jag.

Blir inropad o möter en vänlig kvinnlig läkare som frågar en massa frågor. Sen var det dax för undersökningen, tittar på henne o då slocknar mitt sista lilla hopp...tänk vad ett ansiktsuttryck kan säga. Frågar om jag har ont o jag svarar att det har jag inte men att jag kommer inte ihåg på vilken sida äggledaren är borta på. Hon far upp o ut till dator, för detta visste hon inte. Jovisst var det höger som var borta. Rullgardinerna åker ner o lampor släcks o hon tittar ännu mer. Jag vänder blicken mot skärmen... där är vårat livslevande lilla frö med ett pickande hjärta men på helt fel plats. Sakta börjar tårarna rinna för då inser jag att de livet kommer att släckas, å som vi har försökt att det ska tändas...

Får klä på mig igen o hn ringer ett samtal efter ännu en läkare som är specialist på ultraljud. Jag måste bli undersökt av henne oxå, tillsammans går vi de fyra trapporna ner igen o in i ett nytt rum o ännu en undersökning. De pratar tyst i termer jag inte förstår o så är det klart. Hon klappar mig på kinden o säger att tyvärr sen vänder hon o går. Vi går upp för de fyra trapporna igen, får sätta mig helt tom i väntrummet igen bland alla hoppfulla par medans läkaren ringer ännu fler samtal. Ropas in igen, x:et är ett faktum iiigggeeennn. Operationen ska göras omgående, tack gode gud, måste ta blodprover o med nålsticken kommer miljoner o åter miljoner tårar...alla är så snälla men vad hjälper det när man går sönder???

Får lite senare sätta mig igen i väntrummet bland alla hoppfulla par o titta i golvet, sen bär det av två trappor upp till avd67.

När jag blir själv på rummet brister alla, ja alla fördämningar o en del av mig dör där inne, det gör så ont...

Opereras några timmar senare, det var så skönt att få sova.

Sakta vaknar jag upp några timmar senare o ställer mig frågan igen...varför?varför jag igen??? Frågor jag aldrig får svar på för de två specialisterna som opererade mig kan inte ens de svara på det. Höjden av all otur o oddsen de finns igentligen inte!!!

Nu tar det två-tre veckor innan de frisk förklarar mig, annars blir det cellgifter... inga nya försök förren i oktober, om jag vågar.

Ännu en dag i våran resa i IVF-cirkusen o ännu ett slocknat liv!!!