Herre gud!! Nu börjar ångesten komma över mig. Innan denna månaden är slut har vi gjort ett nytt försök, vårat femte försök!!

Mina tankar rusar som de vilda hästarna i western... ena stunden går det uppför o nästa stund går det nerför för att sedan bara flyta på utan några problem men i nästa sekund trampa snätt i en håla. Ja mina tankar är...jobbiga o det blir värre för varje dag. Vill jag, klart jag gör. Vågar jag, det är just det ,vågar jag??? Är inte rädd för att det "ramlar ut" men tänk om... det hamnar fel igen!! Jag vet oddsen är extremt små men det har det ju varit hela tiden o ändå har jag varit där trasig, förtvivlad, ledsen o jätte vilsen två gånger. Ja visst ska jag tänka possetivt o det gör jag men ändå är det något som knyter sig i magen.

Våran resa för att verkligen bli så lyckligt lottade att få ett litet mirakel är jobbigt i sig så det räcker, så varför ska det vara så mycket extra krångel??

Jösses människa tänk glada tankar!! Det har gått sex år sen vi började tänka bebis...klart det är våran "tur" nu. Bara jag vågar...